Så skulle jag vilja sammanfatta narkotikaproblematiken, efter att ha levt ett liv, där många gånger döden skulle kännas som en avlösare, för att man led alla helvetes kval under den börda som narkotikan blev för, inte bara mig, utan också för många som involverades i mitt liv!

Jag har överlevt ett krig och där fienden var knarket, men inte en enda av den 27 år långa missbrukartiden erkände jag, varken för någon levande människa och det värsta av allt, inte ens för mig själv, erkände jag att jag hade några som helst problem med drogerna!

Jag blev en fånge i min kropp som hela tiden sökte tröst, behag, välmående och sorglöshet och där kroppens behov tillfredsställdes, och det som är skrämmande, det är att INGEN vill vara missbrukare.

När man är beroende så bestämmer inte den fria viljan utan man är ett viljelöst offer, bara för att man gick på den myten på 60-talet, att drogerna var något som man kunde kontrollera och att man kunde lägga av när man själv ville! Så de som säger att hasch och marijuana skall legaliseras och att man kan kalla detta för ”lätta droger”, de, tro mig, är i behov av vård.

Tyvärr finns det ”kändisar” som propagerar för detta, vågar jag påstå, mest djävulska narkotika, och då liksom nu så är det lätt att man blir förförd av dess harmlösa budskap men sanningen har ett pris och det är dyrt, livsfarligt dyrt!

Idag är jag en odrogad narkoman, nykter alkoholist och nikotinbefriad, anledningen till detta är enkel, jag vill leva! 13 år och fri från något som inte ville något annat än att döda mig, jag insåg inte detta ens när jag var död, (2 ggr 20 sekunders hjärtstillestånd).

Mina döttrar, ( en biologisk och en andlig) min underbara hustru, blev den styrka som påverkat mig och som varit med och stöttat mig i vårt och torrt, och jag arbetar i dag som övervakare åt Frivården och där får jag arbeta med sådana där ”omöjliga värstingar”.

För mig är det ett livsviktigt steg att konfrontera mig med sig själv igen, för just den benämningen, den stämpeln i pannan hade jag under den tid då jag, bodde i portuppgångar och där stölder och knarklangning var mitt enda sätt att överleva på.

Därför säger jag med bestämdhet, det FINNS INGA VÄRSTINGAR, det är bara en bild man målar upp på en människa man inte känner, en människa som är ensam, rädd eller utanför ett samhälle som inte är ”skräddarsytt” för honom eller henne.